Varken antikens eller 1700-talets ledande politiska tänkare ansåg att val är en särskilt demokratisk metod för att utse politiska ledare. För personer som Aristoteles, Rousseau och Montesquieu var i stället lottning den demokratiska urvalsmetoden framför andra. Det visar Bernard Manin i denna fascinerande genomgång av de demokratiska styrelseskickens historia. När de representativa styrelseskicken infördes i slutet av 1700-talet skedde det i avsikt att begränsa det folkliga inflytandet. Den stora skillnaden mellan direktdemokrati och representativ demokrati går mellan system som bygger på lottning och sådana som tillämpar val, hävdar Manin. I en avslutande teoretisk analys av valets mekanismer visar han också att valet till sin natur är elitistiskt: det leder oundvikligen till att personer som är överlägsna väljarna blir utsedda till representanter och makthavare. Denna banbrytande och djupt originella bok kommer att ge många läsare en aha-upplevelse.Bernard Manin är professor em. i statsvetenskap vid New York University och har varit forskningschef vid Centre National de la Recherche Scientifique i Paris.