Med kapitlet Min flykt till kriget inleder Delvin Arsan sin bok De tystade rösterna. Året är 2006, hon är 26 år och lämnar Sverige för Irak. En resa som kanske oftare går åt andra hållet. Arsan reser till Irak för att söka jobb, och börjar så småningom arbeta för FN, främst med kvinnofrågor. Efter en tid reser hon vidare till Jemen där hon på plats får uppleva den arabiska våren. Detta är en reportagebok om hederskulturens många ansikten i Mellanöstern och Nordafrika. Men det är också en berättelse om en kurdisk-syrisk familjs öde och migration till Sverige. Genom sin egen historia berättar Arsan om något större, om en övergripande struktur i samhället, om kvinnoförakt och förtryck, om kvinnornas kamp för jämställdhet. Till och med när vi äter lunch sitter kvinnor och män i varsin del av restaurangen med skärmar emellan. Det anses fult att en kvinna öppnar sin mun i offentligheten. Och det gäller inte bara när hon ska äta, det gäller även när hon ska prata. Delvin Arsan är kurdisk syriska och kom till Sverige med sin mor när hon var 13 år. Hon är statsvetare, skribent och arbetar med biståndsfrågor sedan 15 år tillbaka. 2006, ca 3 år efter USA:s invasion av Irak, bestämde sig Arsan för att åka ner till Irak och söka jobb. Där blev hon kvar i 4 år och fortsatte senare sina FN-uppdrag i Jemen, Jordanien, Tunisien och Egypten. Krigen och revolutionen, som Arsan fick uppleva, satte djupa spår. Hon kände förtvivlan över hur allt bara gick sämre i hennes barndomsregion och besvikelse över de koloniala strukturerna inom biståndet. Hon bestämde sig för att flytta tillbaka till Sverige där hon har fortsatt sitt arbete med människorättsfrågor och skrivit boken om hennes folks kamp, och framför allt kvinnornas. Den kamp de driver i tystnad och i skuggan av konflikterna i regionen. De tystade rösterna ger röst till miljontals kvinnor och män i regionen och till deras kamp för frihet och rättvisa.