Tomas Tranströmer räknas som en av Sveriges mest betydande poeter genom tiderna. Samtidigt hör det till berättelsen om Tranströmer att han utsattes för hård kritik under 1960- och 70-talen för att hans poesi ansågs vara politiskt oengagerad. Hur kan man såhär femtio år senare förstå den kritiken? Stämmer det över huvud taget att Tranströmer hade kritikerkåren emot sig? Hur är det möjligt att från vår sida av millennieskiftet se på politiska dimensioner i Tranströmers poesi? I antologin Tranströmer och det politiska undersöker åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Texterna tar avstamp i aspekter som diktjaget, parrelationen, tilliten till språket, civilisationskritiken, jämlikhetstanken eller helt enkelt i den egna, känslomässigt grundade, upplevelsen av att läsa Tranströmers dikter. Antologin visar dels att det finns skäl att revidera litteraturhistorieskrivningen om Tranströmer, dels att det är möjligt att betrakta hans poesi som just politisk - även om den inte behandlar vad man i vardagligt tal kallar för politik.