Vad innebär det att kunna ett musikstycke? Vad är det man kan? Och hur hanterar man det man inser att man aldrig kommer att kunna? Det här är frågor som musikkritikern Philip Kennicott ställer sig själv när han försöker lära sig spela Johann Sebastian Bachs både enkla och allt annat än enkla Goldbergvariationer, som skrevs för cembalo men som många idag nog förknippar med virtuosen Glenn Goulds berömda inspelningar på piano. Denna Kennicotts musikaliska och mänskliga läroprocess äger emellertid rum under lite speciella omständigheter. Hans mor – en sammansatt och olycklig människa som var besviken på sig själv och sitt liv – har nyligen dött och det är i svallvågorna efter dödsfallet som han börjar öva. Kontrapunkt handlar på ett plan om det komplexa förhållandet mellan musik och känslor, inte minst musik och sorg – men också om Bach och hans musikaliska värld, om Goldbergvariationernas uppbyggnad och improvisationsutrymme, om det dagliga övandets välsignelse och förbannelse. Kennicott har föga till övers för föreställningen att musik lindrar och tröstar, som han uppfattar som förenklad och sentimental. Musik är för honom något mycket mer närgånget och svårhanterligt och han är inte ens säker på att egentligen "tycker om" musik. Men han behöver musiken. Den får honom att känna och tänka. Kontrapunkt liknar inte andra böcker om musik. Den liknar inte andra böcker om sorg heller.