Rousseau framställer människan i historiens barndom som en fri och öppen varelse med förmåga att skapa sociala relationer präglade av spontanitet, äkthet och genomskinlighet. Mot detta samhälle ställer han det moderna livet med dess sken och förkonstling, dess förtryck och förnedring. Det gör han med en sådan bravur, att han, som Voltaire ironiskt formulerade det, ger oss lust att gå på alla fyra. I dessa sammanhang kan Rousseau framstå som en primitivist, som i första hand vill att människan ska återvända till ett mer ursprungligt och och spontant livssätt. Men i uppgörelsen med det moderna samhället skisserar Rousseau också möjligheten och nödvändigheten att skapa någonting nytt, en mera utvecklad social och politisk samlevnadsform, baserad på den aktive, den moraliskt ansvarsfulle medborgaren.? /Ur Eva-Lena Dahls inledning "Kulturen och människan" rymmer två texter av Rousseau: "Avhandling om vetenskaperna och konsten" (1750) och "Avhandling om ojämlikheten mellan människorna" (1754).