Lev Vygotskij (1896-1934) har spelat en central roll i den moderna pedagogikens och psykologins utveckling. Han verkade under en kort och intensiv period och dog i tuberkulos, endast 37 år gammal. Hans mest kända arbete, Tänkande och språk, utkom 1934. Det var dock först kring 1960, under det sovjetiska tövädret, som hans skrifter började spridas. Utifrån teoretiska och experimentella studier presenterar Vygotskij en teori om språkets/talets och tänkandets inbördes utveckling. Utifrån en kritik av i första hand Piaget tränger Vygotskij in i tänkandets och språkets genetiska rötter för att undersöka barnaårens språkliga utveckling och förhållandet mellan vardagliga och vetenskapliga begrepp. Vardagsbegreppen bygger på empirisk erfarenhet, medan de vetenskapliga begreppen är teoretiska. Vygotskij visar hur undervisning handlar om mötet mellan dessa begrepp, där elevens erfarenheter konfronteras med vetenskapernas begrepp - en komplicerad situation där läraren har en avgörande roll. Det är den vuxnes vetenskapliga begrepp som sätter elevens spontana tänkande i rörelse mot en kvalitativt högre nivå.