I slutet av 1956 anlände Tibor Parák till Sverige efter en händelserik flykt från det Sovjetockuperade Ungern. Tack vare ett lyckosamt möte på flyktingförläggningen fick han tidigt chansen att arbeta på Chalmers i Göteborg och efter att ha introducerats till den svenska geologin ledde vägarna till Lappland. Förutom posten som chefsgeolog på LKAB rönte han även akademiska framgångar och kunde 1974 titulera sig docent i geologi. I mitten av 70-talet flyttade han till Stockholm där han tillträdde som VD för företagets nybildade prospekteringsverksamhet. En dalande marknad och omstruktureringar i företaget ledde dock till konflikter som till slut gjorde hans position ohållbar. Senare återvände han dock till LKAB som konsulterande geolog och gladde sig då åt att få arbeta mycket ute i fält. Under den här perioden växte materialet till hans stora vetenskapliga projekt Det tredje steget som påvisade sambanden mellan Kirunafältet och Skelleftefältet. Det innebar en radikal nytolkning av Lapplands malmgeologi och såväl fältarbetet som teorin finns utförligt beskrivna i boken. Författaren anser att det kan finnas stora malmfyndigheter i Västerbotten och Norrbotten som ännu inte är exploaterade. Arbetslivet avslutades med guldprojekt i såväl Västerbotten som Brasilien innan han som pensionär återvände till Ungern år 2000. I en ungersk vetenskaplig tidskrift fick Tibor Parák epitetet Järnmannen. Boken bygger på de dagböcker som Tibor Parák förde under sin 43 år långa vistelse i Sverige. Förutom att boken ger en god insyn i det vetenskapliga vardagslivet, finns det utförliga skildringar från exotiska uppdrag i bland annat Guinea och Kina. Ett återkommande tema är också en invandrares möte med Sverige, där såväl första lukten av surströmming som den företagskultur som upplevdes som främmande finns beskrivna. Boken återger även många viktiga historiska händelser som till exempel gruvstrejken i Kiruna och urandebatten i samband med gruvprojektet Pleutajokk.