Hans Viksten kallade inte sig själv en drömgångare. Han föredrog att beskriva sig som ensamvarg eller Tvärviggen från Färila. För det var här i Hälsingland han föddes 1926 som vildmarksförfattaren Albert Vikstens yngste son. Han var olycklig och vantrivdes med fader Alberts despotiska regemente på författartorpet Ängratörn och sökte sina egna uttryck för sin konstnärssjäl. Vid den här tiden var Hans Viksten svårt nedgången och allmänt desorienterad i tillvaron. Ingen i omgivningen torde ha trott att denna suput var ett oförlöst geni. Men så kom en skyddsängel i hans väg. Hon hette Desy Kallberg, var journalist i Stockholm och på väg att intervjua den kände Albert Viksten. Mitt under intervjun störtade författarsonen in genom dörren. Han var på rymmen från lasarettet i Ljusdal där han vårdats efter en liten operation. Senare har Hans avslöjat att han blev kär i Desy så fort han fick syn på henne. Raskt tog Desy hand om honom och blev hans ständiga övervakare mot spritdjävulen och andra demoner. Under sin lyckliga stjärna hade Hans Viksten träffat Desy, som gett honom chansen till ett andra liv när loppet verkade kört. Därefter flög de i sitt eget universum, som blev deras rymdsigill och bomärke i konstlivet. Hans Vikstens utveckling blev nu explosiv. Få svenska konstnärer har varit så kreativa, hans kran gick inte att stänga. Flera huvudmotiv hos Viksten har anknytningar till hemlandskapet Hälsingland. Hans febrila konstnärsliv bland egna totem och troll var länge mycket uppmärksammat. Han blev både berömd och konstprofessor på Konsthögskolan, Mejan, men 1987 övermannades han av strupcancer och livstråden brast. Efter sin förtidiga död hamnade Vikstens konst besynnerligt snabbt i skugga. Plötsligt var han gåtfullt borta, som försvunnen på en ny hemlig rymdresa. Myterna har sedan dess kretsat kring Hans Viksten som satelliter. Är det återkomsten av denne magiker vi nu ser?