Smakprov: Vid en stor stenlagd eldstad, stod flera tavlor med baksidan utåt och Miranda och Clara vände på dem. Den största föreställde slottet under sina glansdagar. Den andra tavlan var ett porträtt på ett par. Kvinnan såg väldigt tunn och blek ut, hennes ansikte var fårad och ögonvitorna röda som om hon hade gråtit. Hon höll en näsduk i handen, men hon log mot Miranda och Clara. Det var svårare att tolka om mannen log, hans friserade skägg dolde det i så fall. Blicken var riktad mot kvinnan, ena handen låg kärleksfullt över hennes hand medan den andra vilade på en bok. Tavlorna var så fina att de lämnade dem med motiven utåt. Claras pappa höll just på med att visa en lönndörr för sällskapet när Miranda vände sig om, hon kände sig iakttagen. Visst stod någon där borta. Miranda rös. Hade hon sett syner eller var det ljusspelet? Det varade bara en halv sekund, men visst var det en skepnad som lutade sig fram? Hon hann inte fundera vidare. Clara drog Miranda genom lönndörren efter resten av sällskapet. En smal knarrande trappa ledde uppåt och till ljuset. De hade återvänt till barnrummet. När de vuxna fick syn på dockskåpet med des innehåll nådde deras entusiasm nya höjder, de dröjde kvar ett tag i beundran, sen drog de larmande vidare. Clara och Miranda blev ensamma kvar i barnrummet, de började bädda sängarna och packa ut. Medan Clara glatt bubblade på om allt de skulle göra, föll Miranda i tankar. Skulle hon berätta om skepnaden hon hade sett? Eller var det inbildning? Hon ville inte förstöra glädjen över flytten hit för Clara, så hon teg. En...bara en.....av de levande såg...kanske....