Svartgrundet är Kent Wistis personliga betraktelser av det samhälle vi lever i. Boken innehåller berättelser och anekdoter från det verkliga livet, men också reflektioner på vad det är att vara människa. Det är från Österbotten Kent Wisti utgår i Svartgrundet. Varje år firades återkomsten, hemkomsten till Finland. Hans morföräldrar åkte just hem trots att de bott i Småland i över 30 år. Finland blev för Kent Wisti mytologiskt, som ett förlorat paradis man kunde återvända till. Jakobstad och den lilla ön Svartgrundet bar samma mytologi som Jerusalem gör i en judisk kontext. Han skriver om den snidade insamlingsbössan Fattiggubben utanför kyrkan, om ensamhet, igenkänning och om att vara otillräcklig, men inte otillhörig. Om hur det största hotet mot kärlek är vår tro på att vi kan prestera oss dugliga. Ur Svartgrundet: Svartgrundet är ett så märkligt namn på ett paradis. Svartgrundet är snarare namnet på den plats man kommer till när man gått vilse eller båten som man drivit dit i har krossats mot klipporna. Där man inte vill vara, men där man är alldeles för rädd för att resa sig och gå. De platser i tillvaron där man bara håller andan för att man är alldeles för rädd för de ord som bor på andra sidan tystnaden. Press: "Boken kan ses som en kristen betraktelse, där författaren besöker sina morföräldrars hemtrakter i Österbotten och reflekterar över tillvaron...Boken, som har en vacker layout, vänder sig främst till vuxna och tilltalar kanske främst människor med en kristen livsåskådning." Magdalena Nordin, i BTJ-häftet nr 24, 2019. "Kent Wisti har ett unikt språk som berör och samtidigt når längre ut och djupare in. Läsningen av Svartgrundet efterlämnar en kvardröjande värme." Charlotte Säll, diakonibloggen