Recension Dalarnas Tidningar 22 dec 2020 av kulturchefen Anders K. Gustafsson "Två systrar" har en anspråkslöshet och vardaglighet i språk och känsla, som är tilltalande. Wanfors har sinne för detaljer och berättarglädjen är påtaglig. I dialogen skrivs Arvids och Edvins breda värmländska ut fonetiskt, vilket till en början känns lite krystat och konstigt, men efter hand vänjer man sig. Det är något av en solskenshistoria. Inga moln syns på himlen för systrarna. Den vresige fadern mjuknar, kärleken sprirar och de hör alla till vinnarna i det nya samhället. Det är för all del trevligt, men kanske skulle berättelsen ha mått bra av lite grus i maskineriet. Som det är nu blir dramatiken och nerven lidande, inget står riktigt på spel. De två systrarnas frimodighet och självständighet är dock uppfriskande och står i kontrast till den allmänna bilden av det sena 1800-talets moralism. Folk i bondesamhället var nog mer pragmatiska än man kunde tro när det gällde sexualitet och relationer. Det är som tidsskildring "Två systrar" gör sig bäst. Orten Vansbro finns inte ens ännu, men utvecklingen går snabbt. Järnvägen invigs och många får se ett ånglok för första gången. Bygget av det stora sågverket Dalasågen är också i full gång och skogsägarna ser värdet på sina marker stiga. Det gamla bondesamhället får sällskap av industrialismen. Det märks att Erik Wanfors har koll på lokalhistoria och detaljer från både sågverksindustri och bondeliv. Anders K Gustafsson EFTERORD När jag för drygt ett år sedan fortfarande röjde och körde saker efter farsan (han sparade allt!) hittade jag ett vadderat kuvert innehållande ett manuskript till en bok han uppenbarligen hade skrivit (som tur var sparade han allt!). På baksidan stod det: "Manus till ett försök att skriva en historisk roman med Vansbrohistoria som bakgrund". Kuvertet hade returnerats den 7 december 2001 av ett bokförlag som tackade för att ha fått ta del men avböjde publicering. Jag antar att detta var orsaken till att han sedan aldrig sa någonting om det. När jag började läsa manuset visade det sig innehålla en fantastisk historia. Som kanske behövde få lite hjälp att "framkallas". Allt är förstås min subjektiva syn - även "framkallningen" som bestått av en del justeringar här och där, litet omflyttningar i texten för att få ett bra flyt, ja, ett putsande som väl tagit ett år. Men absolut inga stora omskrivningar. Jag har haft den självklara ambitionen att bevara farsans språk och sätt att uttrycka sig. Ändå tror jag inte jag kunnat göra detta så länge han levde, det hade nog varit för känsligt att gå in och peta i materialet (om det alls hade blivit aktuellt). Däremot är jag övertygad om att han, ifall detta ändå hade skett, blivit mycket nöjd med resultatet. Min första intention när jag läst igenom manuset var att trycka en bok av det. Det var det värt. Och då tänkte jag just en bok. Alltså 1 ex. Men snart växte tanken och vid närmare efterforskning visade det sig vara ganska enkelt att trycka pocketböcker idag. Så det blir fler. Hur många är ej beslutat i skrivande stund. Manuset hade inget namn - jag har själv hittat på "Två systrar". Ett ganska logiskt val eftersom det hela kretsar kring de två systrarna Anna och Elsa. Att omslaget skulle prydas av någon av hans målningar var självklart och de två loken slog an fint till både titel och innehåll. Baksidan är en detalj från en stor målning han gjorde av hela sågen. Av tavlan förstår man att här mitt i ingenstans byggde man faktiskt Sveriges största sågverk, Dalasågen. Biografi författaren: ERIK WANFORS (1921 - 2016) Erik Wanfors föddes 1921 och växte upp strax intill den fäbodstuga som bokens handling cirkulerar kring. Efter avslutad sexårig folkskola fick han som trettonåring börja på sågverket. Så småningom blev järnvägen hans arbetsplats. Erik blev under sin nittiofemåriga levnad Vansbro trogen. Han gjorde enastående insatser för samhället som politiker, journalist och som Hembygdsföreningens ordförande. I den sistnämnda rollen initierade han ett antal studiecirklar som resulterade i en rad småböcker där såväl Vansbros innevånare som dess industri och kultur dokumenterades. 2011 gav han ut den 250-sidiga VANSBROS HISTORIA 1890 - 2002. Boken var en beställning från Vansbro kommun - men det dröjde ändå tio år innan man bekostade utgivningen. När detta till slut skedde såldes hela upplagan, ändå har den efterfrågade boken inte tryckts på nytt. Minst lika många års kamp hade Erik med ångloket, som nu är ett självklart monument över Vansbros storhetstid som järnvägsknut och ett populärt fotoobjekt för turister. Motsvarande minnestecken över sågverksepoken - Danielssågens ram utanför kommunkontoret och arbetarbostaden i biblioteket - var också Eriks initiativ. Lindallén på Järnvägsgatan och pelarasparna här och där i samhället är spår efter honom och han låg även bakom det stora firandet av Vansbros 90- och 100-årsjubileum. Som flitig fotograf... Ursäkta ett ögonblick, jag fick ett samtal: - Hej, farsan, ville du nåntin...