Dammbyggandet i Sverige har avsatt ett stort antal dammar och har anlagts här sedan medeltiden när man önskat utnyttja vattnets kraft till tunga sysslor som att mala mjöl, såga timmer, driva turbiner etc. Dammar har även sedan länge använts för att magasinera och styra vattendragens flöden. En damm kan bestå av allt mellan en enkel och låg jordvall till en flera hundra meter hög konstruktion av betong eller sten och morän. Dammbyggandet hör vid sidan av brobyggandet till de svåraste konstarbetena inom anläggningstekniken. Dammar betraktas till följd av sin funktion, sin ofta stora utbredning samt indämning av mer eller mindre stora vattenmassor som förhållandevis farliga. Myndigheterna håller därför dammar under uppsikt. Under senare tid har många dammar börjat anses som kulturhistoriskt intressanta. Flera av dem hör till verk där driften avvecklats men som numera anses ha ett kulturhistoriskt värde. Med ett förnyat intresse för vattendrivna verk följer också att kunskap ofta måste återtas för det ansvarsfyllda arbetet att sköta och underhålla dammar. Det uppkom därför ett behov av elementära uppgifter och anvisningar om dammars historia, juridik, typer och underhåll. Med medel från Riksantikvarieämbetet utarbetade Ida Dicksson och Bengt Spade år 2016 en dammhandbok distribuerad som ett pdf-dokument för dammägare, antikvarier och andra med anknytning och intresse av framför allt äldre och mindre dammar. År 2019 framkom önskemål från Svensk Vattenkraftförening att handboken borde tryckas så att den bland annat kan tillhandahållas föreningens medlemmar. I samband med detta har särskilt det juridiska avsnittet uppdaterats och bearbetats av advokat Viktor Falkenström på Hamilton Advokatbyrå Karlstad AB.