Myria är flickan som i slutet på sextiotalet är omhuldad av förstående vuxna. Dessa vuxna är arbetare som flyttat in till världens största stad Kiruna. De är arbetare och de har fått allt de kunde drömma om: Hus, bil, båt och sommarstuga. De är funktionalismens barn. Men många av deras förfäder led av förtrycket som den svenska staten utövade på samer och tornedalningar i förra seklets början. Staten var och är ute efter malm. Staten har till och med idag valt att glömma bort landsänden, befolkningen och kulturen som de nu levande vill bevara. Pliktskyldigast har staten gett tornedalingen sitt språk tillbaka. Men deras röster hörs ändå inte, utom i en och annan text om den norrländska dysfunktionen. Norrlands historia fanns inte före 1800, är det någon som har sagt. Men det är ju helt fel. "Fake news" som syftar till att fortsätta förtrycket, som nu är sofistikerat genom att press och media heller aldrig ger utrymme till den norrbottniska mångkulturen. Inte ens politikerna verkar bry sig mer om sitt eget värv och sin egen glans i ett medielandskap som blir allt mer historielöst. Istället fokuseras berättelserna på andra länder och på det förtryck som dessa "imperialistiska stater" ska skämmas för. Men vad har svenska staten att skämmas för? Inte bara Baltutlämning och steriliseringar och skallmätningar, utan även den fortsättningsvis hänsynslösa utsugningen av naturtillgångarna. Samerna protesterar, men de tycks vara för få, för att få gehör. Så man låter helt enkelt bli att konsultera dem, som man ska göra enligt internationell rätt innan nya gruvprospekteringar genomförs. Tornedalingen är så glad att få ha jobben kvar så att hen säger helst inte någonting alls. Men vi måste tåla en diskussion om miljöförstörelse, fiskar som dör, föroreningar, flytt av en stad, utarmningen av en kultur som snart inte längre finns. Vi måste få sörja åtminstone. Detta är undertexten i Myrias första berättelse om en kanske alltför lycklig barndom. Många kommer att känna igen sig och kanske hitta tillbaka till sina rötter.