I sin inledning till den här boken sktiver Roland Barthes: Hébert började aldrig ett nummer av Pére Duchêne utan att stoppa in ett antal fan och helvete. Dessa kraftuttryck hade ingen egentlig innebörd, de gav bara en antydan. Om vad? Om en hel revolutionär situation. Där har vi alltså ett exempel på ett skrivsätt som inte bara vill meddela eller uttrycka något utan även poängtera något som ligger utanför själva språket men som samtidigt innefattar historien och den ståndpunkt man själv intar visavi den. Det finns inget skriftspråk utan adress, och det som gäller för Pére Duchêne gäller också för litteraturen. Även den bör antyda något annat än sitt innehåll och sin individuella form, något som är dess eget fält och som gör den till just litteratur. Därav följer en mängd givna tecken utan samband med vare sig idén eller språket eller stilen, vilka är ägnade att i vimlet av alla tänkbara uttryckssätt fastslå det rituella språkets isolering. Lenna skrivtecknens sakrala ordning gör litteraturen till en institution och tenderar uppenbarligen at skilja den från historien, ty ingen begränsning kommer till stånd utan en idé om beständighet. Men nu förhåller det sig så att där historien är utestängd, där verkar den också som allra tydligast; det är alltså möjligt att spåra en det litterära språkets historia som varken är historien om språket i sig eller om de olika stilarterna utan bara historien om litteraturens tecken, och man kan vara övertygad om att denna formella historia på sitt sätt och med all önskvärd tydlighet manifesterar sitt samband med den historia som går på djupet.