Djupt inne i de norrbottniska skogarna ligger Tjärnen. Endast en person känner till dess existens, vet att den ingått en pakt med Trädet om att till varje pris skydda det som är deras. Några mil därifrån har Elina och Erik sin gård. Där finns Elinas bror Henning, han som aldrig blev gift, där växer fyra barn upp. Titt som tätt har traktens enstöring Sup-Linus vägarna förbi. Livet går sin gilla gång, tills den kväll då Linus stupfull försvinner rakt ut i vinternatten med Erik efter sig. Nog är det bara lilla Ingrid som förstår vad det är som kommer att hända. Så släpps den kraft fri som ska påverka tre generationer kvinnor på ett avgörande sätt. Elina, Ingrid och hennes oefterlikneliga dotter Baba, som är resultatet av ett kärleksmöte i skogen. Alla är de barn av platsen och alla avkrävs de offer. Glupahungern är en vindlande släktkrönika som handlar om arv och öde, om slukare och dykare. Här finns kraftfulla kvinnor som är tysta och aviga eller bär på en livslust som hotar att förgöra dem. En lika stor roll spelar naturen, som står i förbund med människan. Med poesi och musikalitet i språket skapar Andrea Lundgren en trolsk skuggvärld där gränserna mellan saga och verklighet suddas ut. Redan det inledande mottot och prologen griper tag, varpå berättelsen håller fast i ytterligare 240 sidor. Det är en saga från Norrbottens urskogar som löper kronologiskt längs två parallella spår: det konkreta och det naturmytiska ... Skildringar av de Norrbottniska skogarna, märgkylan och originalen är allt annat än sällsynta, men Lundgren har verkligen bäddat in sig i den mjuka mossan och doppat pennan i svartvattnet ... En extra finess är att en del av dialogen hålls på "bondska", som säkert är svårbegriplig för läsare utan rötter i Överluleå och därmed skapar ett dimstråk mellan oss och texten. Som vore det ett halvvägs mellan natur och kultur ... Andrea Lundgren har hittat hem i sin andra roman. Jonas Thente, Dagens Nyheter Hon skildrar den besjälade naturen med precis rätt tonfall ... Familjens öden är oupplösligt sammanflätade med skogen och det som gömmer sig djupt därinne. Den magiska realismen känns inte det minsta sökt, utan bilden av en tillvaro där människan hela tiden lever sida vid sida med det okända med bara en tunn hinna emellan blir självklar och bärande. Att bilden av en urkälla med sitt rotdjupa träd är både välanvänd och välbekant spelar mindre roll. Berättelsen väcker inte känslan av att reproducera något gammalt och uttröskat, utan framkallar snarare associationer som gör sig påminda i bakgrunden; Tolkiens träd sveper förbi, liksom John Bauers skogsbilder ... en tilltalande roman, där saga och kärv norrbottnisk realism existerar i samma fruktbara symbios som tjärnen och Trädet. Paulina Helgeson, Svenska Dagbladet Prosan slingrar sig vackert fram och perspektivet skiftar bångstyrigt mellan skogens väsen och familjemedlemmarna, främst kvinnorna, på gården. Vridningen är inte helt oproblematisk, men Lundgren rör sig lätt och lyriskt mellan de olika kropparna. Då och då talar människorna också en svårgenomtränglig bondsk dialekt, som stämningsfullt lägger sig vid sidan av de symboltyngda detaljerna. Det är drömskt och gripande, men vad är det som skogen döljer? Vad är det egentligen som sker? Det är först med bokens andra och kortare del som bitarna faller på plats, även om den delen till viss del står för sig själv med nya röster och ny geografi. Ändå fängslar varje kapitel med sin gåtfulla omsorg om detaljerna och sin säregna ton. Det är en vackert stämd berättelse som på ett fascinerande sätt förenar naturen med människans innersta. Jonna Fries, Smålandsposten Att skriva meningsfulla sagor är svårt, inte minst när sagan saknar moralisk eller pedagogisk poäng, och någon sådan har inte Glupahungern. Men Andrea Lundgren lyckas, och hon använder sig av E.T.A. Hoffmanns klassiska metod att fånga det övernaturliga, nämligen genom att vara noga med det naturliga. Miljön är inte sagoartad utan tämligen alldaglig, en norrländsk familj på en gård i en skogsby, som romanen följer i tre, fyra generationer .. Omsorgsfullt och på naturlig, lugnt och vackert pulserande prosa vandrar berättelsen framåt utan minsta uns av sagostil. Vi befinner oss fjärran från allt "Det var en gång", vilket gör det så mycket lättare att acceptera den udda romanvärld som Andrea Lundgren skapar. På sitt alldeles egna skogsromantiska vis renodlar hon olika slags psykologiska karaktärer och drar mig som läsare in i en berättelse, som jag något förvånat finner mig starkt fängslad av. Lennart Bromander, Aftonbladet Det bor en historieberättare i Andrea Lundgren. En sådan som berättar så att du inte vet vad som är möjligt eller inte, och en sådan som gör att det inte spelar någon som helst roll ... Känslan av att en uråldrig kraft har makt över människan växer sig starkare för varje sida och kulminerar i bokens lågmält dramatiska upplösning. Fram till dess har vi fått lära känna familjemedlemmarna i huset invid skogen liksom från sidan...