Sara Hallströms nya diktsamling kretsar kring vatten och kroppar. Vatten rinner som språk mellan fingrarna, händer tvättar, vätskor rinner in i och ut ur läckande kroppar. Kropparna är verktyg, både för det intima och det institutionella: allmänningen som strömmar genom kranarna, den queera gemenskapens glittrande överflöd av vätskor. Dikterna rör sig mellan upplösning och sammanfogning. Här finns handfaten och badrummen i vilka man blir till. Hål slickade med förståelse. Ett skimrande slem. Sug upp, svälja, spotta ut. En tvål i vilken språket inte når in.Sara Hallström är poet och förskollärare, bosatt i Göteborg. Hon debuterade med Vi måste ha protein 2004 och har sedan dess gett ut sex böcker. För diktsamlingen Rötter smälter belönades hon med Mare Kandre-priset med motiveringen: ”sinnliga dikter där människor klyvs mitt itu av kollisionen mellan kärleken och förståndet”. Senast utkom Jag vill att mina barn ska tillhöra (2015).Om den skrev Lyra Ekström Lindbäck i Dagens Nyheter:”Det här är ingen liten dikt. Faktum är att jag tror att Sara Hallström är en av få samtida poeter som har potential att bli riktigt, riktigt stor. Det svenska litteraturfältet borde börja ge henne det erkännande som hon förtjänar. För här har vi en poet som inte bara har en unik riktning, hon är dessutom så öm och intelligent att hennes skrivande aldrig kommer att stelna.”