Torgny om Lindgren : samtal med Kaj Schueler

Låt oss vara överens: Sanningen finns inte. Den är en vacker tanke men den finns inte. Vi kommer aldrig åt den. Sanningen är ju att sanningen om oss själva, den kommer vi aldrig åt. Ungefär så öppnar Torgny Lindgren samtalet som skall leda till den här boken. Något senare, under en promenad, tillägger han, det får inte bli för gravallvarligt, det här med litteraturen är ju bara en del av livet. Det finns så mycket mer.Nej, gravallvarligt ska det inte bli men väl både allvar och skratt. För Torgny Lindgren hade ju inte blivit den författare han är om inte just allvar och skratt huserade sida vid sida i det han skriver. Ibland kan allvaret vara nattsvart, rent av livsavskräckande, som i Ormens väg på hälleberget, och ibland frambringar det ett leende eller bullrande skratt hos läsaren, som i Pölsan.Det går dock inte att förutsäga var ett samtal med Torgny Lindgren slutar. En fråga har aldrig ett entydigt svar. Det kan liknas vid ett träd med ett fast rotsystem och en mängd grenar och skott som skjuter åt all världens håll. Det enda jag tror man med säkerhet kan säga att är att det handlar om förhållningssätt till livet och till att vara vid liv.Utgångspunkten för den här boken är givetvis författarskapet, böckerna som blivit så älskade av läsarna. Samtidigt kan man inte friskriva personen från böckerna, själva levnadshistoriens inverkan på det som blir skrivet. Men det är en svår och känslig balansgång och därför har jag valt en mening ur Ormens väg på hälleberget som riktmärke för detta arbete: Ty vilken människa vet vad i människan är?