När hoppet verkligen är ute, hur gör man då? Ska man bara släppa allt och acceptera att existensen är nattsvart, eller går det att finna ett nytt slags hopp?Johan Nilssons son Elon dog i cancer vid sexton års ålder. "Bära hoppets börda" är berättelsen om hur författaren har försökt överleva därefter. I en personlig essä går han i närkamp med filosofer och andra författare, som likt honom söker någonting att hålla sig i när allt redan är för sent.En sorgebok, inte bara för dem som upplevt stor sorg på nära håll, utan för alla som funderar över livets mening."Jag stryker under, jag viker hörn, jag tar paus, jag kommer tillbaka. [...] Nilsson erbjuder sin läsare det han själv fick av litteraturen; möjligheten för tankar att vidgas, ett sammanhang till erfarenheter. Och han är en sann virtuos - hans verbala krumbukter och språng ger humoristiska pauser ifrån hoppets börda." Göteborgs-Posten"Förenar tankeskärpa och integritet med mänsklighet och värme" Borås Tidning"Översättandets tragglande, att både noggrant bevara och förvandla ett tankegods och dess språkdräkt, har nog gett bra grogrund åt hans essästil. Språket är liksom fritt från omvägar och barlast. Eller om det är livserfarenheten som skalat prosan smärtsamt ren.Skildringen av Elons öde och tillvarons ihålighet efter barnets död är naturligtvis hjärtskärande. Men också beundransvärt krass, utan den romantisering som annars ofta uppstår kring barn i dödlig sjukdom [...] De partierna bränner till med oerhört gripande angelägenhet och smärta." Expressen"Starkt, mycket gripande. 5/5" Femina