Caroline Ringskog Ferrada-Nolis osäkrade och drabbande första diktsamling utgår från förlusten. Ett missfall, en bror som dog ung, två döttrar, en familj; vad har man alls. Och vilken är den kraft som skulle kunna få en att lämna allt man älskar. Det är en poesi skriven utan reservation, både romantisk och drastiskt direkt, där naturen och kroppen är del av samma skönhet och äckel. Det handlar om sorg, kärlek, sex och skam i vår samtid."Det här är poesi som vet när den är befängd och när den är berörande, som vet när den är orimlig och när den inte är det. Det här är poesi som nertryckt pausknapp till det egna förnuftet, till omdömet och självbevarelsedriften. Det här är poesi som filmar när den biter huvudet av skammen och skyndar sig att lägga ut på Instagram med köttslamsor och allt." Kristoffer Leandoer, SvD"Förlusten av barnet öppnar ett svart hål som suger ner andra smärtpunkter: minnet av en bror som gick bort, föreställningen om att vara en trogen maka och mor. Samhället, naturen, äktenskapet, staden, moderskapet, allt drivs plötsligt ut att flämta döende i det ständigt krassa vårljuset, inte sällan med självföraktets lilla kusin, cynismen, som flankerande estradör. [...] En egen smått unik röst som vågar gå för långt. En röst jag gärna uppmanar att skriva fler diktsamlingar." Daniel Sjölin, SR Kulturnytt"Varje dikt är som en liten scen, och i många ligger diktjaget raklång: på en strand med tistlar, på en träbänk vid Karlaplans fontän, eller gråter på Seven Eleven Valhallavägen. Men här finns också hämtningar och lämningar på dagis, nattningar, familjelivets ritualer medan den existentiella dyn djupnar. [...] [Jag sugs] in av diktens distinkta blick på staden och jaget, och dess förmåga att fånga en anda." Viola Bao, Dagens Nyheter"När jag nu läser Ringskog Ferrada-Nolis diktsamling är det som att upptäcka en helt ny, sällan skildrad värld. Sorgen över ett missfall, en "död apa", ett kranium i papperskorgen. Den becksvarta melankolin, självhatet och framförallt maktlösheten som denna förlust skapar är skildrad med en humoristisk, livsbejakande och hämningslös, grotesk stil." Sinziana Ravini, Göteborgs-Posten"Med sin första diktsamling "Den förlorade sonen" fortsätter hon med samma stilistiska nerv [...] Vissa rader har en sådan skoningslös närvaro att jag tvingas lägga undan boken och återvända till den en annan dag. [...] När hon skalar bort de skyddande lagren blottas det råa köttet. Det råder ingen tvekan om att Ringskog Ferrada-Noli har förmågan att teleportera läsaren till oväntade, främmande platser." Elin Persson, Arbetarbladet"Det är kroppsligt och köttigt och dikterna beskriver både hur kroppar klyvs och familjer splittras och vad som därefter uppstår i sprickorna. Här återfinns författarens drastiska drag och som läsare känner man igen den bitvis iskalla ironin mot samtiden. Den komprimerade och poetiska formen gör emellertid "Den förlorade sonen" om möjligt än mer drabbande än Caroline Ringskog Ferrada-Nolis tidigare böcker." Torun Börtz, Borås Tidning