Erik Johan Stagnelius (1793-1823) är den svenska romantikens huvudgestalt. Efter en barndom i prästgården i Gärdslösa på Öland studerade Stagnelius i Uppsala och Lund. Han kom till Stockholm 1814, där han förde en undanskymd tillvaro som kanslist på ecklesiastikdepartementet, samtidigt som hans diktning gick igenom en brant utvecklingskurva. På några år förvandlades Stagnelius från en konventionell kristen poet i klassicistisk stil till en brännhet erotisk mystiker, vars diktvärld färgades av studier i gnosticism och platonism. Samtidigt blev Stagnelius en versteknisk mästare, som lyckades avlocka de mest exotiska versmått en naturlig, otvungen ordföljd. Stagnelius publicerade inte mycket under sin livstid - Wladimir den store 1817, Liljor i Saron 1821, Backanterna 1822 - och om inte hans efterlämnade manuskript hamnat i händerna på kritiken Lorenzo Hammarsköld, som raskt gav ut hans samlade skrifter i tre band, hade vår litteraturhistoria varit fattigare. Stagnelius levde isolerat, de få som träffade honom stöttes bort av hans sjaskiga yttre: Geijers fru beskrev honom som "vidrig och drucken". För Stagnelius var en sådan kontrast mellan inre skönhet och yttre förfall naturlig: samma spänning mellan det vi längtar efter i vårt inre och våra yttre, kroppsliga band vibrerar i några av hans mest berömda dikter, till exempel Till förruttnelsen, Näcken eller Fången. Ännu idag, närmare två sekel efter hans död, ligger det färska blommor på Stagnelius grav på Maria kyrkogård på Söder i Stockholm.